jag har fått två frågor om vilken bok denna underbara sida kommer ifrån! självklart ska ni få veta det. först måste jag bara säga: jag blir så varm i magen när jag ser att någon har klickat iväg en liten kommentar. att tänka att folk faktiskt läser min blogg.det är verkligen vardagsglittrigt.
boken heter simon & sophie och den är skriven av emma granholm. läs den! min fina vän ullis tipsade mig om den, och först tyckte jag inte alls att den var så bra, utan att den spelade FÖR mycket på stereotyper. men sedan gick det knappt att lägga ifrån sig den. en vacker kärlekshistoria helt enkelt. så ärlig och kaosig.
åadet var ju tekniskt sett kvinnodagen igår. men det har bara gått tio minuter av den nya dagen så därför får ni ett sjukt roligt klipp jag nyss hittade med gabbe! denna tjejen har rätt. jag älskar hennes sätt att argumentera.
fick en kommentar för ett litet tag sedan där en tjej vid namn stina undrade: "vilka är det som kysser varandra? är det du och din pojkvän?"
jag kollade upp bilden och nu kan jag svara dig, och om någon annan har undrat! nej, det är inte jag och min pojkvän som kysser varandra - jag har nämligen inte någon pojkvän! personen på bilden är en sjukt kär vän som jag har konfirmerat mig med och vi är väldigt nära varandra, men inte mer.
förövrigt vet jag inte om jag vill ha en pojkvän heller. jag har hört från många kompisar att det är väldigt mysigt men ibland kan det ju suga såklart. men jag tror inte att jag har blivit sådär riktigt djupt kär än. ni vet så där att det bara sprakar i hela kroppen konstant och att allt bara funkar. det har varit lite slingrigt och förvirrat kanske. men jag klagar inte! jag har fått uppleva mycket vackert och ibland har även jag fått en kärleksoverdose och det är ju bara för härligt.
och jag har ju så mycket i livet redan. jag har de nära kompisarna, och de där människorna jag gärna vill lära känna bättre. jag har även scouterna och au:et som tar upp mycket av min lediga tid. sen har jag ju skolarbetet också! att ge bort den tiden till någon krävs att denna någon är otroligt glittrande värd. att jag tycker att den är underbar liksom. och givetvis att han tänker likadant om mig. så, jag väntar väl helt enkelt på den där fantastiska kärleken bara. känslosvallen. längtan.
för den kommer att slå till mig med. snart. antagligen när jag minst anar det.
Jag undrar hur våra föräldrar skulle reagera om de fick se hur det är i skolan nu för tiden. Det här med lärare till exempel. Det är något som är ytterst aktuellt när man går i sista året på grundskolan. Något som verkligen gör mig arg är hur många riktigt dåliga lärare som det faktiskt finns. Om man inte går i skolan så är det klart att man inte märker av hur många otroligt värdelösa lärare som det finns över hela Sverige, men av oss som faktiskt tillbringar åtta timmar varje dag där, tro mig, man hinner upptäcka en hel del.
Vi har mött alla sorter. Enda sedan första klass har jag träffat de som mobbar elever, de som knappt kan prata svenska och därför inte kommunicera bra med oss elever, de som sätter riktigt orättvisa betyg och de som verkligen inte bryr sig om oss alls. Hur kan dessa människor få bli något så viktigt som lärare? Hur kan man låta dem ta hand om folket som ska bli Sveriges framtid? Hur blev det så?
Jag tycker att lärare är ett av Sveriges viktigaste yrken. Vi har ju lärt oss på solektionerna hur utbildningen lägger grundet för landets framgång. Det är dags att ändra på hur Sveriges lärare beter sig. Det är ju bara att jämföra med ett annat yrke. Ja, en läkare kan vara helt korrekt utbildad men det betyder inte att det är en bra läkare. En bra läkare skall ju dessutom kunna behandla sina pasienter så att de känner sig trygga och nöjda. Detsamma ska gälla för lärare också. Hen ska kunna lära ut på ett pedagogiskt sätt så att eleverna känner sig nöjda.
Det låter som att jag bara har upplevt rötägg till lärare men såklart finns det guldkorn också. I varje skola kan man oftast hitta ungefär två lärare som är riktigt underbara. De som verkligen älskar sitt jobb och sköter det så jävla bra. Jag hade en riktigt dålig lärare i svenska förut, och trots att jag alltid älskat svenska, gav lektionerna mig magont eftersom jag inte kände att jag kunde prestera rätt och att hon inte uppskattade mitt jobb. Framförallt var inte mitt betyg vad jag ville att det skulle vara. Sedan bytte vi lärare till den vi har nu, och hon är fantastisk. Helt plötsligt började jag förstå vikten av att lämna in i tid och att bearbeta en läxa ordentligt. Jag såg fram emot svenskalektionerna och hade riktigt kul under dem och framför allt - jag lärde mig så mycket.
Häromdagen spelade jag Buzz med mina kompisar och jag kunde alla frågor som rörde svensk språkhistoria. Varför? Det är inte ens ett roligt ämne. Jo, därför att läraren som jag hade när vi läste det var helt fantastisk.
Jag skulle vilja se att lärare av denna typen var majoriteten i svenska skolor. Att utbildningen krävde att man faktiskt tycker om att vara lärare på riktigt, och att lönen var mycket bättre än vad den är idag. Jag tycker att de bästa lärarna förtjänar grym lön därför att de hjälper så otroligt många att hamna rätt i livet och de gör samhället en enorm tjänst. Rektorer och politiker - det är dags att ni börjar lyssna på oss elever nu. Bara för att en lärare kan mycket om sitt ämne betyder inte det att den är tillräckligt pedagogisk för att få bestämma Sveriges framtid.
Bilden är från filmen Bad Teacher och har ingenting med texten att göra.
Vi har läst Sandor / Ida i skolan, som jag förövrigt älskar, och man fick välja utav många frågor när man skulle redovisa den. Jag valde en fråga som rörde nätregler och nätmobbing. Detta skrev jag:
På nätet finns det inga regler. Eller jo, de finns. Det är bara det faktum att reglerna fyller omkring åttiosex dataskrivna pappersark och att ingen mänsklig person orkar läsa så mycket. Internet har blivit en plats där många människor inte riktigt förstår innebörden av vad de skriver. De kastar ur sig vidriga saker som de aldrig skulle säga till sin värsta fiende i verkligenheten. Varför är det så egentligen?
I boken så har både Sandor och Ida mycket lättare för att öppna sig och säga sanningen om vad de tycker om sig själva än vad de har när dem pratar i verkligheten. Men det är också lättare för dem att ljuga. Det verkar som att vikten av ett ord väger mycket lättare i skriven form än om man säger det till någon. Att kalla någon hora och ful över nätet betyder inte samma sak som om man skulle skrik det i någons ansikte. Personligen håller jag absolut inte med, det är klart att man tar åt sig såna saker även om någon har skrivit dem. Det kan till och med vara ännu jobbigare om de är skrivna någonstans, eftersom du alltid kan gå tillbaka och kolla. Det står kvar där. Det finns där, kanske för evigt, och påminner dig om att du är en hora.
Jag tror att folks lättsamma attityd kring vad som skrivs på nätet främst beror på att man faktiskt slipper ta alla konsekvenser. Du behöver inte se personens sårade blick, inte fråga dig själv om du faktiskt menar det du just sa och inte förklara någonting. Det räcker med att du klickar ned rutan, och saken är ur världen. Tror du.
Men någonstans sitter den här människan du nyss kallade för hora och läser det. Hon får en klump i magen och undrar vem det är som tycker så om henne. Varför tycker hen så och varför skriver hen så till mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Hon kommer vara nedstämd och hela tiden älta det om och om igen. Hon kommer kanske aldrig få veta vem som skrev det eller varför.
I uppdrag gransknings senaste program tog de upp just näthat. De intervjuade folk som har blivit utsatta för det, och jag blev, mitt i all ilska över att vissa människor på allvar tror att man kan skriva att man hoppas att någon blir våldtagen, lycklig. Varför?
Jo, för dessa fantastiska tjejer som har ställt upp på att bli intervjuade, de är så otroligt starka. Jag tycker att dem är så enastående. De har klarat alla påhopp och rest sig över alla näthatarna. De var starkare än dem. Jag blir så otroligt stolt.
Tänk att det finns kvinnor som klarar det, som är så starka! Det är fantastiskt.
För att återknyta till boken, så blir ju Sandor direkt dränkt av elaka kommentarer när han först efterfrågar någon som inte är ytlig och som vill prata ärligt om livet. Människorna på chatten kastar ur sig saker som att han ska skaffa sig en vän och att han är patetisk. Men någonstans bakom en annan skärm sitter Ida. Hon skakar på huvudet och undrar vad de där näthatarna har för liv egentligen. Hon stöttar Sandor utan att han vet om det då. Det finns nog många som tycker att det är fel men som inte riktigt orkar ta tag i det.
Jag tror att de flesta av oss kan hålla med om att näthat är någonting som enbart är dåligt och fel. Ändå faller många i gropen och gör det. Jag tror att det är för att det är så lätt. Att trycka på några knappar och sedan bara skicka det. Folk förstår inte allvaret i det. För att förbättra det här behöver webbplatser bli snabbare på att ta bort kommentarer som enbart är elaka och vidriga. Dessutom tycker jag att det ska bli lättare att anmäla. Om vi ska kunna se allvaret med näthat måste också polisen göra det. De flesta som skriver elaka kommentarer gör det inte särskilt diskret heller. Deras IP-adress står helt synlig och utifrån den vet till och med jag att det lätt att spåra människor. Näthatet måste få ett slut.
A princess diary's är den bästa, mest oslagbara filmen. I love it. Man blir så himla glad av att titta på den och Anne Hathaway är så jäkla bra i huvudrollen.
Hola amigo! Du har klickat dig in på Fridis blogg, och jag lovar att du inte kommer ångra dig. Det här är en blogg om allt som är bra, vackert, fint och allmänt najs. Som färgen rosa till exempel! Och frukost!
Listan kan göras lång...Föressten, så är jag en tjej som snart är sexton år och bor i Stockholm. Jag kom till världen en vårdag och året var 1997. Jag är en true scout i hjärtat och älskar att fotografera, skratta, skrika, bada och baka. Välkommen till shit vad najs!
STARTSIDAN 
jag vill att vi ska vara ihop på riktigt
